The Great Ape Project

Vi kräver att jämlikhetstanken ska utsträckas till att omfatta alla stora apor: människor, schimpanser, gorillor och orangutanger.

"Jämlikhetssamfundet" är det moraliska samfund inom vilket vi accepterar att vissa grundläggande och lagfästa principer eller rättigheter styr våra relationer till varandra. Bland dessa principer eller rättigheter finns följande:

1. Rätten till liv

Jämlikhetssamfundets medlemmar ska skyddas till livet. De får inte dödas annat än under strängt definierade omständigheter, till exempel i självförsvar.

2. Skydd för individens frihet

Jämlikhetssamfundets medlemmar får inte godtyckligt berövas sin frihet. Om de har fängslats utan lagstadgad rättsprocess har de rätt att omedelbart bli frisläppta. Kvarhållandet av den som inte har dömts för något brott, eller den som inte är skyldig till något brott, ska tillåtas endast när det är för hans/hennes eget bästa, eller för att skydda allmänheten från en medlem som på fri fot skulle utgöra en fara för andra. I sådana fall ska medlemmar i jämlikhetssamfundet ha rätt att överklaga till rättslig instans, antingen direkt eller, om de saknar den förmågan, genom ombud.

3. Förbud mot tortyr

Avsiktligt tillfogande av svår smärta mot en medlem i jämlikhetssamfundet, antingen godtyckligt eller för att uppnå en påstådd fördel, betraktas som tortyr och är fel.

Ur boken The Great Ape Project

För närvarande är det bara individer av arten Homo Sapiens som betraktas som medlemmar i jämlikhetssamfundet. Att för första gången inkludera icke-mänskliga djur i samfundet är ett ambitiöst projekt. Schimpansen (både Pan troglodytes och dvärgschimpansen, Pan pygmaeus), gorillan, Gorilla gorilla, samt orangutangen, Pongo pygmaeus, är de närmaste släktingarna till vår art. Även de har mental kapacitet och ett känsloliv som är tillräckligt för att berättiga ett medlemskap i jämlikhetssamfundet.

Invändningen att schimpanser, gorillor och orangutanger inte förmår försvara sina krav inom samfundet kan besvaras med att deras intressen och rättigheter ska bevakas av mänskliga förmyndare, på samma sätt som de unga eller de intellektuellt handikappade medlemmarna av vår egen art får sina intressen bevakade.

Vår begäran kommer vid en anmärkningsvärd historisk tidpunkt. Aldrig förr har människan dominans över andra djur varit så genomgripande och systematisk. Men detta är också en tidpunkt, då det inom samma västcivilisation som så obevekligt har utsträckt sin dominans, också har uppstått en rationell etik som utmanar den moraliska betydelsen av att medlemskapet i det moraliska samfundet begränsas till vår egen art. Utmaningen ligger i att lika hänsyn ska tas till alla djurs intressen; såväl mänskliga som icke-mänskliga djur. Den har gett upphov till en ny politisk rörelse, ännu flytande men ständigt växande. Det långsamma men stadiga utvidgandet av den gyllene regeln - "behandla andra som du själv vill bli behandlad" - har nu återtagit sin kurs. Begreppet "vi" i motsats till "de andra", vilket under århundradenas lopp definierats av stammens gräns, eller nationens, eller en viss människoras, har för en tid koagulerat och stelnat, men har nu åter blivit något levande, redo att förändras.

The Great Ape Project (Stora ap-projektet) siktar mot att ta bara ett steg i processen att utvidga jämlikhetssamfundet. För att kunna ta detta steg ska vi framlägga etiska argument, grundade på vetenskapliga bevis för schimpansers, gorillors och orangutangers förmågor. Om steget bara blir det första av många, kan The Great Ape Project dock inte avgöra. Utan tvivel skulle en hel del av oss vilja utsträcka jämlikhetssamfundet till många andra djur, men andra anser att införlivandet av de stora aporna är så långt som vi kan gå för stunden. Frågans lösning får anstå till framtiden.

Vi har inte glömt att vi lever i en värld där iden om mänskliga rättigheter bara är retorik och inte verklighet för minst tre fjärdedelar av den mänskliga befolkingen. I en såädan värld kanske man inte positivt tar emot tanken på jämlikhet även för icke-mänskliga djur, inte ens för dem som är så oroande lika oss som de stora aporna.

Vi erkänner, och beklagar, det faktum att det över hela världen finns människor som lever utan de grundläggande rättigheterna, till och med utan medel för en acceptabel existens. Men att förvägra en annan art dess grundlägande rättigheter skulle inte hjälpa världens fattiga och förtryckta att vinna sin rättmätiga kamp. Inte heller är det rimligt att begära att medlemmar av den andra arten ska vänta tills samtliga människor först har uppnått sina rättigheter. Den tanken låter nämligen påskina att varelser av andra arter har lägre moraliskt värde än människor. Dessutom tyder mycket på att denna väntan skulle bli extremt lång.

Ännu ett skäl till protest mot vårt förslag kan vara att de stora aporna - i synnerhet schimpanser - anses vara ytterst värdefulla laboratorieredskap. Eftersom forskningens huvudsyfte är att lära oss mer om människor, vore naturligtvis just människor det ideala studieobjektet. Skadlig forskning på icke frivilliga människor anses dock, helt korrekt, som etiskt oacceptabelt. Skadlig forskning på icke frivilliga schimpanser, gorillor och orangutanger betraktas emellertid inte på samma sätt, och därför tillåts forskarna utföra handlingar mot de stora aporna som skulle anses ohyggliga om de gjordes mot människor.

Värdet hos de stora aporna som forskningsredskap ligger just i kombinationen av två motstridiga faktorer: å ena sidan att de är mycket lika vår egen art såväl fysiskt som psykoogiskt; å andra sidan att de förvägras det etiska och rättsliga skydd som vi ger vår egen art.

De som önskar försvara den tillåtna rutinbehandlignen av de icke-mänskliga stora aporna i laboratorier och under andra förhållanden - som vi går mer detaljerat in på i den här boken - måste nu bära bevisbördan i att vederlägga argumenten vi lägger fram för att inkludera alla stora apor i jämlikhetssamfundet. Om våra argument inte kan vederläggas, kommer sättet på vilket de stora aporna nu behandlas att bevisligen vara en godtycklig och orättfärdig form av diskriminering, för vilken det inte längre finns någon ursäkt.

Lösningen på en moralisk dispyt är ofta bara början, inte slutet, på en social fråga. Vi vet att även om vi kan bevisa att vårt synsätt är hållbart, har vi ändå långt kvar till den stund då de spridda medlemmarna av schimpans- gorilla- och orangutangarterna kan befrias och leva sina liv som jämlika i egna, särskilda områden i våra länder, eller i frihet i de ekvatoriala skogar där de en gång hörde hemma.

Som vanligt när etiska framsteg görs kommer det att finnas många hinder på vägen, och starkt motstånd från dem vars intressen hotas. Är framgång möjlig? Till skillnad från vissa förtryckta grupper som uppnått jämlikhet, kan schimpanser, gorillor och orangutanger inte föra sin egen talan.

Kan vi uppbåda samhälleliga krafter som är beredda att kämpa för apornas räkning för att uppnå deras införlivande i jämlikhetssamfundet?

Vi tror att framgång är möjlig. Vissa förtryckta människor har segrat genom sin egen kamp, men andra har varit lika maktlösa som schimpanserna, gorillorna och orangutangerna är idag. Historien visar oss att det alltid, inom vår egen art, har funnits en räddande faktor: en grupp beslutsamma personer, villiga att sätta sig över sin egen grupps själviskhet i syfte att främja en annan grupps sak.