Rasism, sexism och artism

En syn på jämlikhet som kräver att vi tar lika hänsyn till alla människors intressen och önskemål har vunnit allmän acceptans. Den som hävdar att vita eller mäns intressen väger tyngre än svarta och kvinnors tas inte på allvar. Den växande djurrättsrörelsen hävdar att det inte finns något rationellt skäl för varför denna jämlikhetsprincip inte också ska omfatta andra medlemmar av arter, de som vi nonchanlant buntar ihop under beteckningen "djur". Djur kan känna smärta och detta är en tillräcklig egenskap för att man ska ha intressen, t ex intresset att slippa smärta. (Växter och stenar kan däremot inte känna smärta och därför har vi inga moraliska förpliktelser gentemot dem). Redan Jeremy Bentham (1748-1832) påpekande att egenskaper som intelligens och mental kapacitet inte är, tillskillnad från möjligheten att lida/uppleva välbehag, moraliskt relevanta. Vore så fallet kunde vi ju utföra smärtsamma medicinska experiment på förståndshandikappande och senildementa. Något som vi med rätta inte accepterar. Köttätaren eller djurförsökaren som urskuldar sig med vi är mentalt överlägsna djuren får svårt att förklara varför vi inte kan behandla dessa mentalt och intellektuellt underlägsna människor som vi nu behandlar schimpanser och grisar. Att låta jämlikheten göra halt vid den egna arten är en attityd lika fördomsfult som rasism och sexism, som också drar en godtycklig linje för vilkas intressen som ska väga tyngre än andras. Den fördomsfulla attityd som människan visar gentemot medlemmar av andra arter brukar betecknas "artism" (eng. speciesism). Jag skulle vilja ta upp ett par av de invändningar som brukar resas när när man hävdar att djurs intressen (t ex att få lämplig mat, gå fritt och att inte få ett behagligt liv avslutat i förtid) ska väga lika tungt som människors. (Observera att djur och människor inte har samma intressen. Djur har t ex inget intresse av att läsa vi universitet, något som däremot kan vara viktigt för människor).

"Ni hävdar att djur och människor är lika mycket värda. Om huset brinner, ska vi då rädda hunden eller mormor?" Jämlikheten hävdar inte att djur och människor är lika mycket värda. Tvärtom finns det starka skäl för att hävda att en människa i regel är mer värt än ett djur. Detta då de egenskaper som vi vanligtvis anser göra ett liv värdefullt, självmedvetande (att veta om att man har ett liv), förmåga till relationer, minne o s v, i regel finns i högre grad hos människor än hos djur. Därför bör vi i regel rädda mormor. (Det finns naturligtvis undantagsfall där vi bör rädda hunden. T ex är mormor kanske obotligt och smärtsamt sjuk och vill dö. Jag medger att en sådan bedömning är svår att göra, men dessbättre är det sällan vi ställs inför ett sådant val. Det är i vart fall svårt att se på vilken grund man kan hävda att en människas liv, oavsett kvalité, alltid är mer värdefullt än ett djurs, oavsett kvalité).

"Människovärdet devalveras om vi uppvärderar djuren." Knappast. Inte sjönk väl vitas värde när man slutade betrakta svarta som underlägsna? Inte faller väl männens värde i takt med kvinnornas frigörelse? Det är snarare så att djurförtrycket hotar både människor och djur. När man utan förnuftigt eller logisk skäl begränsar den moraliska omsorgen till en viss grupp (t ex människor) för att förvägra den en annan (t ex djur) öppnar man dörren för andra former av förtryck. Då ligger det nämligen nära till hands att ytterligare begå brott mot principen om jämlik hänsyn (oberoende av hudfärg o s v) och inskränka sin sfär av moralisk hänsyn till att bara gälla t ex västerlänningar och de med normal mental kapacitet. Så länge djurförtrycket består, vilar jämlikheten på ostadig grund och alla "marginella" grupper är i farozonen.

Om vi inte kan anföra ett rationellt och logiskt argument mot att låta alla kännade individer omfattas av jämlikhetens princip, lika hänsyn till lika intressen (oavsett hudfärg, kön, intelligens o s v), måste vi, som gör anspråk på att ta moral på allvar, försöka eliminera djurförtrycket ur våra liv och samhällen. På de politiska partierna ankommer att formulera ett politiskt program och en strategi för att föra oss till ett samhälle som inte bygger på förtryck av medlemmar av andra arter. Genom att ändra våra kostvanor möjliggör vi frigörelsen för individer som inte har någon möjlighet att själva åstadkomma den. Frågan om djurens frigörelse är en av vår tids största moraliska och politiska frågor. Allt fler människor, ungdomar i synnerhet, inser detta. Det politiska parti som blir först att lyfta djurrättens banér kommer i framtidens historieböcker, den dag artismen rönt samma öde som sexism och rasism, att framstå som en framsynt och djärv pionjär.