Den teologiska grunden för djurs rättigheter

Andrew Lindzey är präst i anglikanska kyrkan och innehar världens första professur i teologi och djurskydd, vid Mansfield Collage, Oxford. Bland de över dussinet böcker om teologi och etik han författat eller redigerat märks "Christianity and the Rights of Animals" och "Animal Theology".

I USA är titeln Secretary of Health and Human Services Eng. "theos-rights" d v s "guds-rättigheter", de rättigheter Gud ger och borgar för.

Sjukvårds och välfärdsminister Louis Sullivan sa vid en konferens i Vatikanen att "extrema" djurrättsaktivister hotar framtida forskning om hälsa och att kyrkorna "inte kan förbli i periferin av denna kamp...Varje påstående om moralisk jämlikhet mellan människor och djur är en fråga som den organiserade religionen måste tillbakavisa kraftfullt och entydigt." Sullivan fortsatte med att säga att världens religösa ledare har auktoriteten att "hävda nödvändigheten av en lämplig och human användning av djur i biomedicinsk forskning."

Vid första påseende tycks Sullivan satsat på en vinnande häst. För den som vill hävda människors herrevälde över djuren- även och särskilt när detta "herravälde" innebär smärta och lidande- vad och vem kan vara bättre att vända sig till än konservativ teologi och konservativa kyrkor. Kristen teologi, det måste erkännas, har under lång tid använts för att förtrycka slavar, kvinnor och djur. För endast 136 år sedan skrev historikern William Henry Holcombe om slaveriet som "Kristnandet av de mörka raserna." Det tog 1900 år innan teologer på allvar började ifrågasätta det moraliska med slaveriet, och ännu längre vad beträffar kvinnoförtrycket. Keith Thomas påminner oss om att teologer genom århundraderna debatterat "halvt på skämt, halvt på allvar, huruvida det kvinnliga könet hade själar, en diskussion som tätt följde debatten om djur." Kväkaren George Fox mötte uppenbarligen vissa som trodde kvinnor hade "inga själar, inte mer än en gås."

Vem är det då lämpligare att vända sig till än den Romersk Katolska kyrkan, som i sin officiella Dictionary of Moral Theology från 1962 slår fast att: "Djurvänner glömmer ofta det ändamål, för vilka djur, irrationella varelser, skapades av Gud, d v s, till människans tjänst och nytta...Faktum är att Katolsk morallära lär att djur inte har några rättigheter visavi människan"? I praktiken är katolska länder bland de värsta vad hållningen till djur beträffar. Tjurfäktning och de spanska "fiestas" i vilka djur stympas helt i onödan (med präster och nunnors samtycke) är exempel på hur den historiska teologin lever vidare. Sannerligen, Sullivan kunde inte ha valt en mer tjänstvillig samarbetspartner i sin kamp mot "extremister" som anser att djur har rättigheter.

Och ändå, det finns tecken på att man inte med säkerhet kan lita på den Kristna teologin och de Kristna kyrkorna för att stödja den traditionella uppfattningen att människor är moraliskt fria att göra vad de vill med djur. Den anglikanske ärkebiskopen Donald Coggan sa 1977 det otänkbara: "Djur, som en del av Guds skapelse, har rättigheter som måste respekteras. Det tillstår oss att alltid vara uppmärksamma på deras behov och deras smärtas verklighet." Ärkebiskopen Robert Runcie gick längre då han 1988 uttryckligen gick emot den historiska antropocentrismen. Hans ord förtjänas att ta in:

"Frestelsen är att vi ska ta tillskansa oss Guds plats som Skapare och utöva ett tyranniskt herravälde över Skapelsen... För närvarande, när vi börjar förstå helheten och det ömsesidiga beroendet av allt som är i kosmos, kommer omsorgen om mänskligheten att te sig som inskränkt....allt för ofta har vår skapelsteologi, särskilt här i den s k "utvecklade" delen av världen, förvrängts genom att bli alltför människo-centerad. Vi måste upprätthålla människas värde genom att hävda värdet hos det ickemänskliga också- allt som finns till. För vår uppfattning av Gud tillåter inte uppfattningen om en billig skapelse, ett slit och släng universum i vilket allt utom människan kan förbrukas...Naturens värde ligger inte i Männskans bild av sig själv, utan i Guds godhet, som gjorde allting gott och värdefullt i hans ögon...Som Barbara Ward brukade säga, "Vi har bara en värld." Är den inte värd vår kärlek? ("Tal till det Globala Forumet för Andliga och Parlamentariska Ledare om Männsklig Överlevnad" /hans betoningar/)

Även i den konservativa teologins själva centrum finns det tecken på att det rör på sig. I 1984 års påvliga encyklika Solicitudo Rei Socialis talas det om nödvändigheten att repektera "varje varelses natur" inom skapelsen. Den understryker den moderna uppfattningen att "herravälde givet till människan...är inte en absolut makt, inte heller kan man tala om en frihet att "bruka och missbruka" eller att göra sig av med saker som man vill."

Det vore fånigt att låtsas som om Påven Johannes Paulus och Ärkebiskoparna Coggan och Runcie vore djurrättsaktivister. För Sullivan, som desperat hoppas på moraliskt stöd gentemot djurrätts "extremister", kan deras uttalanden emellertid inte vara uppmuntrande tecken. Är den kyrkliga skansen för mänsklig moraliskt exklusivitet på väg att vittra sönder? Kan det tänkas komma, om 50 eller 100 år, en Romersk encyklika som försvarar den ickemänskliga världens värde, värdighet och rättigheter? National Catholic Reporter noterade att Påven Johannes Paulus II endast "försiktigt" hade försvarat djurförsök. Tidningen påminde om att påven 1982 hävdade att "minskningen av djurförsök, som gradvis har blivit allt mindre nödvändiga, överensstämmer med hela skapelsens plan och välfärd." Kanske ska Sullivans förslag inte förstås som ett utslag av säkerhet utan av desperation.

Det som oroar Sullivan mest är måhända att kyrkorna inte ska förbli i denna kamps periferi. Sullivan har en motsvarighet i Storbrittanien: jordbruksministern och anglikanen John Selwyn Gummer, som försökte stödja kötthandeln genom att hävda att vegetarianism är "fullständigt onaturlig". Precis som Sullivan trodde han att Kristen teologi skulle vara behjälplig- i hans fall, gentemot fem miljoner brittiska vegetarianer. "Jag anser att kött är en nödvändig del av kosten", hävdade Gummer. "Biblen lär oss att vi är herrar över luftens fåglar och markens djur och att vi mycket riktigt äter dem."

Ack, biblisk teologi kan inte så lätt komma till jordbruksministerns undsättning. Skapelseberättelsen i Första Mosebok ger förvisso människan makt över djuren (vers 28) men den efterföljande versen påbjuder vegetarianism (verserna 29-31). Som Karl Barth observerade: "Vare sig vi finner det praktiskt eller önskvärt, den kost som Gud Skaparen tilldelar människor och djur är vegetarisk" (Kyrkodogmatik, III/1). De som betraktat historien må förundras över att Gummer i all oskyldighet inte kastade sig mot den svagaste utan den starkaste delen av hans fiendes rustning.

Sullivan och Gummer tycks vara förenade i uppfattningen att ifall teologi ska tala om djurs rättigheter, så kommer den att inte att tala för den förtryckte utan för förtryckaren. Faktum är att det förefaller vara en vanlig uppfattning att det inte kan finnas någon teologisk grund för djurs rättigheter. För utom att anklaga rörelsen för att vara "filosofisk svag och obskyr- baserad på okunnighet och känslor, inte förnuft och kunskap- och antimänsklig och t o m antidjur," hävdade tidningen Eternity, som produceras av Evangelical Ministries Inc., 1985 att "den sanna religösa grunden för djurrätts aktivister en slags vag nypanteism" (Lloyd Billingsley, "Save the Beasts, Not the Children? The Dangerous Premises of the Animal-Rights Crusade, Feb. 1985).

För att börja att skapa en lämplig teologisk förståelse av djur bör vi hålla i minnet Runcies uttalande om "det ickemänskligas värde." Sekulära tänkare är fria att vara agnostiska vad beträffar den ickemänskliga skapelsen. De kan t ex argumentera att skapelsen har värde bara i så motto att människor gynnas av den eller i den utsträckning som andra varelser kan betecknas som nyttigheter. Detta är inte fallet med kristna. Om, som Runcie säger, "vår uppfattning av Gud inte tillåter uppfattningen om en billig skapelse" eftersom "hela universum är ett verk av kärlek" och "ingenting som är gjort i kärlek är billigt," är kristna förhindrade från en strikt humanistisk, utilitaristisk syn på djur. Denna ståndpunkt må låta elementär, men dess konsekvenser är djupgående.

I sin mest grundläggande form innebär den att djur inte får betraktas som enbart ting, resurser, verktyg, nyttigheter för människans användning. Om vi ska ta i tu med verklig teologi måste vi överge en strikt människocentrerad syn på djur. Det värde djur må ha för oss är en helt annan fråga än deras värde för en allsmäktig Gud. Att hävda att djurs värde och betydelse i världen kan begränsas till deras värde och betydelse för människor är helt enkelt oteologiskt. Jag understryker detta eftersom det tycks finnas en missuppfattning, även och särskilt vanlig bland den Kristna trons dokrinära förkämpar, att teologisk etik bäst uttrycks genom en välmenande, etisk upplyst humanism. Det är inte fallet. För att erhålla en teologisk förståelse måste man bryta med humanism, sekulär eller religös. Gud allena är källan för allting levandes värde.

Detta argument bemöts vanligen på ett av två sätt. Det är första är att säga att ifall så var fallet skulle därav följa att hela skapelsen har värde, så att vi inte kan ge djur högre värde än stenar eller grönsaker, än mindre insekter eller virus. Detta argument tycks föras fram att oftare av "bevarare av den biologiska mångfalden" och "gröna tänkare" som vill utestänga djur från särskild moralisk hänsyn. De hävdar att djurs värde, och därför det vi är skyldiga dem, är på samma nivå som naturliga objekt som träd och floder. Man ser omedelbart hur denna uppfattning passar väl in med en växande grön syn på "holistiskt ömsesidigt beroende" och holistiska uppmaningar till att respektera "världen som helhet." God älskar hela skapelsen holistiskt sägs det.

Men är det verkligen sant att Gud älskar allt lika mycket? Jag tror inte det. Den Kristna traditionen gör en klar skillnad mellan människor och djur, och även mellan djur och grönsaker. Vetenskapsmän som varit angelägna att hävda människans särställning i Skriften har helt enkelt förbisett de sätt på vilka djur existerar jämsides med människor inom förbunds relationen. Anden är själv "livsanden" (1:a Mos) för både djur och människor. Toran inkluderar djur i sin syn på den moralisk gemenskapen. Efter att ha undersökt de sätt på vilka djur särskilt knyts till, om inte identifieras med, människorna själva, drar Barth slutsatsen: "både människor och djur hjälper du, Herre" (Ps. 36:7) är en tråd som löper genom hela Bibeln; den dyker upp på ett omisskännerligt sätt när människans tillblivelse klassifieras i 1:a Mos. 1:24 tillsammans med landdjuren" (Kyrkodogmatik, III/1).

Det andra sättet på vilket mitt argument kan bemötas är att hävda att emedan djur har visst värde, är det tveklöst lägre än människors speciella värde. Men denna invändning stödjer bara min tes. Jag, om någon, vill inte förneka att människor är unika, överlägsna, även, i viss mening, av ett "speciellt värde" i skapelsen. Det är sant att vissa sekulära djurrättsaktivister har argumenterat på sätt som tycks dölja det unika med människan. Men Kristna djurrättsaktivister är inte intresserade av att störta människan från hennes upphöjda position på skapelsens tron. Tvärtom, djurrättstesen kräver att mänskligheten hävs upp på nytt på tronen.

Nyckelfrågan är: Vad slags kung ska återbestiga tronen? Gummers uttalanden visar bara alltför väl hur "herravälde" har kommit att betyda föga mer än despotism. Men det konungsliga styre i vilket vi, enligt Första Mosebok, är ställföreträdande regenter eller representanter är inte en tyranns brutala regim. Snarare, Gud väljer männskligheten att representera och förverkliga den kärleksfulla, gudomliga viljan för alla varelser. Männskligheten är den utvalda arten för att se om den kosmiska trädgården (1:a Mos 2:15). Detta innebär att ha makten över djuren. Men frågan är inte huruvida vi har makten över djuren utan hur vi ska använda den.

Det är här vi når det kristologiska vägskälet. Sekulära tänkare må hävda att makt i sig själv är ett tillräckligt skäl för att använda den. Men Kristna är inte så fria. Ingen hänvisning till Guds makt kan vara fullständig utan att man pekar på hur den makten uppenbaras och exemplifieras i Jesus Kristus. Mycket av det som Jesus sa eller gjorde med avseende på slavar, kvinnor eller djur förblir dunkelt. Men vi vet konturerna även om detaljerna saknas. Guds makt i Jesus uttrycks i "katabasis", ödmjukhet, offervilja, maktlöshet. Guds makt redefinieras i Jesus som praktiskt kostbart tjänande som utsträcks till dem som befinner sig bortom de normala gränserna för mänsklig omsorg: de sjuka, de fattiga, de förtryckta, de utstötta. Om människor ska göra anspråk på ett herravälde över skapelsen, så måste det vara ett tjänandets herravälde. Det kan inte finnas något herravälde utan tjänande.

Enligt teologin om djurs rättigheter är människan den tjänande arten: den art som givits makt, möjlighet och privilegium att ge sig själva, må offra sig, för de svagare, lidande varelserna. Enligt Sullivan måste kyrkorna avvisa"varje påstående om moralisk jämlikhet mellan människor och djur." Jag, om någon, har aldrig hävdat något strikt moralisk jämlikhet mellan människor och djur. Jag har alltid varit lite oroad av Peter Singers uppfattning att djurs frigörelse består i att acceptera "lika hänsyn till lika intressen" mellan djur och människor. Enligt mitt sätt att se är vi skyldig djuren mer än lika hänsyn, likA behandling eller lika omsorg. De svaga, de maktlösa, de missgynnade, de förtryckta bör inte ges lika moraliska hänsyn utan större moralisk hänsyn. När vi tjänar de minsta tjänar vi Kristus själv. Att följa Jesus är att acceptera att de svaga ges moraliskt företräde.

Ingen har sammanfattat denna doktrin bättre än 1800-tals pionjären för sociala reformer, för såväl människor som djur, den sjunde Greve Shaftesbury:

Jag var övertygad att Gud kallat mig att ägna de förmågor han må ha givit mig för de svaga och de hjälplösas sak, både människor och djur, och de som inte hade någon som hjälpte dem...Vad jag har gjort har givits mig; vad jag har gjort hade jag givits möjlighet att göra; och alla lyckliga resultat (om det må vara några) måste tillskrivas inte tjänaren utan den store Mästaren, som ledde och stöttade honom.

Relevansen av en sådan teologi för djurs rättigheter borde vara uppenbar. Läsare kommer att märka att jag ihärdigt använt termen "djurs rättigheter" hellre än "djurs välfärd" eller "djurskydd." Vissa Kristna är benägna att betrakta "rättighets" terminologi som ett sekulärt bidrag till moral teologi. De har fel. Tanken om rättigheter användes först i uttryckligen teologiska sammanhang. Dessutom, djurs rättigheter är uttryckligen ett problem för Kristen moral teologi av detta skäl: Katolsk skolatisicm har bestämt och vid upprepade tillfällen förkastat djurs rättigheter. Det är traditionen, inte dess s k moderna belackare, som insisterar på relevansen av rättighetsbegreppet. Problemet biläggs först nu eftersom Kristna, okunniga om historien, gärna talar oförskräck om mänskliga rättigheter, men käbblar om språket när det gäller djur.

För mig är den teologiska grunden för rättigheter tvingande. Gud är rättigheters källa, och hela debatten om djur handlar just om Skaparens rättigheter. Av detta skäl använde jag i "Christianity and the Rights of Animals (Crossroad, 1987) den fula men effektiva termen "teos-rättigheter." Djurrättsspråk konceptualiserar vad som objektivt tillkommer djurens Skapare. Från ett teologiskt perspektiv är rättigheter inte något tilldelat, erhållit, vunnit eller förlorat utan något upptäckt. Att upptäcka djurs rättigheter är att upptäcka det Gudagivna livets intrinsikala värde.

Jag förnekar inte att rättighets synen innebär en grundläggande omorientering. Detta är en av dess fördelar. Levande varelsers värde är inte något som bör avgöras av människor allena. En del av anledningen till att rättighetsspråk är så kontroversiellt är att människor känner från första början att detta att erkänna djurs rättigheter måste innebära en individuell och social förändring. Vad än djurs rättigheter må innebära kan det inte innebära att vi fortsätter att konsumera deras kött, förstör deras boplatser, bär deras döda skinn och orsakar lidande. Tämligen oärligt säger en del kyrkfolk att de inte "vet" vad "djurs rättigheter" är. Samtidigt, genom att styvnackat vägra att byta livsstil visar de på en precis förståelse av vad djurs rättigheter är.

Tidigare jämförde jag slavars och kvinnors förtryck med djurs. Vissa må anse den jämförelsen överdriven, t o m stötande. Men i hjärtat av varje reformrörelse har varit en enkel men ändå fundamental förändring av synsätt. Slavar bör inte betraktas som egendom utan som mänskliga varelser med värdighet och rättigheter. Kvinnor ska inte betraktas som andra klassens medborgare utan som människor med värdighet och rättigheter. I hjärtat av djurrättsrörelsen är ett förändrat synsätt, enkelt men ändå djupgående: djur är inte vår egendom eller nyttigheter utan levande varelser med värdighet och rättigheter.

Att erkänna djurs rättigheter är en andlig upplevelse och en andlig kamp. Ett enkelt exempel må räcka. Essexuniversitet där jag tidigare arbetade är beläget i ett vidsträckt 1700-tals parklandskap. Det finns gott om vilda djur. Genom mitt kontorsfönster såg jag familjer av vilda kaniner. Då och då såg jag upp från min ordbehandlare, och skådade i förundran, bävan och förvåning dessa vackra djur. Jag sa ibland halvt på skämt, "Det är värt att komma till universitet för kaninernas skull." Med jämna mellanrum bjöd jag gäster att betrakta dem. Några gjorde ett avbrott i samtalet och sa något i stil med "Hm, ja visst," som om jag gjort dem uppmärksamma på dammet på mina bokhyllor eller färgen på mattan. Det de såg är inte kaniner. Kanske såg de maskiner på fyra ben, "skadedjur" som bör ses efter, kanske bara andra "saker." Det är svårt att tro att sådan andlig blindhet och fattigdom är det bästa som den högst stående arten kan förmå.

Sullivan gör ett nummer av att kalla djurrättsaktivister "extremister." Verkligheten är emellertid att moralteologi knappast skulle göra några framsteg alls utan visionärer och extremister, människor som ser saker annorlunda än andra och som hävdar Guds sak även i frågor som andra dömer ointressanta. Jag tror inte det finns många måttfulla människor i himlen.