Människors och djurs värde

Svensk livsåskådningsforskning har i ett flertal undersökningar konstaterat att det nu sker en attitydförändring med avseende på människor och djurs moraliska ställning. I Nils Uddenbergs "Det Stora Sammanhanget- moderna svenskars syn på människans plats i naturen" (Nya Doxa 1995) presenteras en undersökning i vilken 78% av de tillfrågade uppger att "Människor och andra levande varelser har samma värde och samma rätt att leva". Detta har föranlett många etiker och moralfilosofer att reflektera kring frågor som: Vad innebär det när vi talar om ett okränkbart människovärde? Har människan en särställning gentemot andra djur, och vad är i så fall grunden för detta?

I sin bok "Vårdetik- berättelsen om Arthur" (Almqvist & Wiksell 1992) pläderar Göran Lantz den människovärdesprincip som han menar ligger djupt rotad i vår västerländska, kristna kultur. Den har tre beståndsdelar:

1. Varje människa har ett mycket högt värde
   
2. Varje människa har ett högre värde an varje annan levande varelse
   
3. Alla människor har samma värde

Många delar Lantz uppfattning om att vi inte kan vara utan människovärdesprincipen i denna tappning. Mig förefaller den svår att försvara. Om vi börjar med den första tesen tvingas man konstatera att den säger föga. Om man säger att människan har ett mycket högt värde, vad jämför man då med?. Kanske menar man att också växter har ett mycket högt värde? Då skulle slutsatsen kunna vara att människor och växter är lika mycket värda. Den andra tesen tycks svår att försvara. Att en människas liv, oavsett hur uselt dess kvalité än må vara, alltid skulle vara mer värt än ett djurs, hur högt dess kvalité än må vara, finns det mig veterligen inga rationella och logiska argument för. Här förefaller Lantz hemfalla till den art-egoism som moralfilosofen Torbjörn Tännsjö brännmärkte på DN-debatt (6/8 96) med orden "läran att människan är moralisk överlägsen andra arter...är av samma skrot och korn som nazisternas raslära".

Den tredje tesen är acceptabel om den anses som en princip om opartiskhet, d v s att alla har samma rätt att få sina intressen tillfredställda. Den blir orimlig om den tolkas så att ett liv med god hälsa inte är mer värt än ett liv som sjuk. Mats G Hansson hävdar i sin avhandling "Human Dignity and Animal Welfare" (Almqvist & Wiksell International 1991) att människan bör ges en särställning gentemot djuren p g a av vår moraliska autonomi. Vi är fria moraliska subjekt som till skillnad från djuren kan välja mellan rätt och fel. Mot denna kantianska ståndpunkt kan invändas följande. För det första är det frågan om inte detta med moralisk autonomi är en godtyckligt vald egenskap. Varför inte välja intelligens, eller rent av hudfärg som egenskaper vilka ska avgöra vem som ska visas respekt eller ej. Denna invändning riktar de som likt Jeremy Bentham (1748-1832) menar att det är förmågan att lida som är det moralisk relevanta. För det andra så faller de människor som inte äger moralisk autonomi (spädbarn, utvecklingsstörda och senildementa) utanför om vi använder denna egenskap som kriterium. Det skulle m a o vara fritt fram för att utsätta dessa människor för det vi låter djur drabbas av i s k djurförsök. I "Praktisk etik" (Thales1996) påtalar Peter Singer detta. Det finns inte någon moralisk relevant egenskap som alla människor, men inget djur har. Vi kan alltså inte grunda homo sapiens moraliska särställning på våra överlägsna mentala och språkliga förmågor utan att offra de olycksdrabbade människor som i vissa fall har dessa i mindre grad än många djur.

När judendomen mötte grekiskt filosofi och avlade kristendomen föddes dogmen om ett exklusivt människovärde och tanken att människolivet är heligt. Trots att ett sekulariserat västerland avvisat den teologiska grunden bakom denna dogm lever dessa uppfattningar kvar i sekulariserad version. Det avspeglas bl a i vår behandling av medlemmar av andra arter i djurfabriker och i s k djurförsök, samt i förbudet mot aktiv dödshjälp.

Det finns dock, vilket jag konstaterade i inledningen, tecken på att idén om ett exkluderande människovärde och att människolivet skulle vara heligt nu håller på att vittra sönder. Bland samtida moralfilosofer är det inte få som likt Tännsjö och Singer avvisar tanken på att människor skulle ha ett särskilt värde, som inte tillkommer medlemmar av andra arter. Mycket står på spel. Om vi underkänner den traditionella människovärdesdogmen kommer det innebära avsevärda samhälleliga och personliga förändringar. Med en ny etik följer också ett nytt sätt att leva.